Problemet är ju att de har så mycket att leva upp till. Jag kommer ihåg första, eller om det var andra, gången jag såg The Raveonettes. De var förband till Interpol, det just då hetaste nya bandet i New York, och Raveonettes var det första och hittills enda förbandet jag någonsin sett som spelade högre än huvudbandet. Och inte bara högre, de spelade så högt att man tappade andan, och när alla på scenen vände ryggen till publiken, böjde sig fram och stampade på sina pedaler och startade en oljudsfest som fick Thurston Moore att stå i baren med världens största leende, då var de det bästa bandet som fanns.

  På Strand spelar de alldeles för lågt. Och alldeles för sakta. För många av deras låtar går i ett tempo som är takten slöare än på skiva, och till att börja med verkar hela bandet lite mätta och trötta. Vilket är synd för låtlistan är grymt bra, det blandas från hela karriären och för en gångs skull verkar det stå ett band på scenen som vet vilka som är deras bästa låtar. Kanske inte i vilken ordning man ska spela dem, eller i vilket tempo, men i alla fall rätt låtar.

  Stämsången sitter perfekt, de ser så coola ut som bara danska band bosatta i New York kan göra, stå-upp trummisen är ruskigt bra och ger en helt ny dimension till musiken men själva glöden saknas tyvärr. Inte förrän de drar fram Bowels of the beast från första EP:n och kör den i en alltför avskalad version och sen snabbt följer upp den med en ännu mer avskalad Break up girls brinner det till. Konserten stiger flera grader och bandet verkar börja släppa loss. Sune pratar med oss på danska och hans slitna svarta Converse hittar distpedalerna och en grym Dead sound får hela lokalen att skaka. Den följs av årets bästa låt Boys who rape och just då är de åter världens bästa band. Men just när de är som hetast lämnar bandet scenen och Sune får ensam stå och sjunga den på skiva helt fantastiska Little animal och det fungerar tyvärr inte alls.

  När sen han går av och Sharin ensam sjunger en låt undrar jag hur Raveonettes tänkt. Allt de byggt upp bara raseras, tempot sjunker och folk går och köper öl. Det är synd när de verkligen var på gång och jag kan inte låta bli att undra hur man som band resonerar. Borde inte dag ut och dag in på turné ge nån slags inbyggd ryggmärgskänsla för hur man konstruerar en låtlista?

  Men det de tappar tar de igen med en avslutning som blåser bort alla tvivel, Aly walk with me pepprad full av rundgång, oljud och stämsång, som följs av Attack of the ghostriders och sen direkt The great love sound. En värdig avslutning på en berg-och-dalbane-konsert med fruktansvärt bra låtar. Återigen lyckas de med det omöjliga, att korsa Suicide och Buddy Holly med Everly Brothers och The Jesus and Mary Chain. Även om jag tyckte det var för lite av Suicide och Mary Chain.