Serena Maneesh på platta är riktigt bra psykedelisk shoegazing, men i en stor ekande tom hockeyhall faller de tyvärr ganska platt. Trummorna och sången är alldeles för höga och gitarrerna som borde legat som en matta över oss är platta och tafatta. Emil Nikolaisen röjer och kastar gitarren och gnuggar den mot sin stärkare men inget händer, ibland undrar jag om den ens är inkopplad. Det är synd för jag gillar verkligen det här bandet, kanske hade de varit bättre på Debaser.
Men huvudattraktionen är Nine Inch Nails och de går på exakt 20.30 och öppnar med en tung Hyperpower! och går sedan direkt in i The Beginning of the Dead, ljuset är skitsnyggt och bandet tajt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, denna upplaga av Nine Inch Nails är den bästa jag sett och en av sakerna som gör det är deras samspel och att alla sjunger, låtar som Head Like a Hole och The Hand That Feeds lyfter flera snäpp bara på körsången.
Låtlistan lutar tungt mot senaste skivan Year Zero och det känns skönt, den nyare stökiga elektroniska stilen funkar perfekt med det här bandet, men hade kanske låtit bättre i en mindre lokal, men det är inget större problem. Vad som dock sticker ut mest, är som vanligt med NIN ljusshowen, de gör väldigt mycket med otroligt lite. Ibland är det bara vitt, eller en ensam skärm som visar myrornas krig med Trent som en poltergeist som tittar fram i bruset – fruktansvärt snyggt i Only. Sen när de halvvägs in i konserten hissar ner en skärm som Trent, Aaron och Allessandro ställer sig framför med varsin laptop och spelar Me, I’m Not och The Great Destroyer är det så jävla bra att jag ryser. Total digital anarki. Det enda som saknas är publiken, men detta är något som vi tyvärr börjar bli vana vid i Stockholm. Hovet är knappt halvfullt och man skäms lite när bandet trots detta verkligen ger allt, fast Trent påpekar dock innan The Good Soldier att Year Zero sålt noll kopior i Sverige.
Framåt slutet bjuder de på en snygg version av Joy Divisions Dead Souls, en låt jag aldrig sett dem spela förut. Sen är det förstås alltid lika härligt att få höra Burn och Suck.
I det stora hela en riktigt bra konsert, med ett otroligt taggat band, frågan är bara hur bra det hade kunnat bli med publik. |
