Svart, svart, svart. Tungt, tungt, tungt. Sen den förra självironiska bluesinriktade skivan Can’t Stop Laughing har Andi Almqvist borrat sig ännu djupare ner i avgrunden. Han säger själv att det mesta är självupplevt, vilket gör att allt känns ännu kusligare. Nyligen såg jag honom som förband till Woven Hand på Kulturbolaget i Malmö. Influenserna från dem lyser igenom, men Almqvist har inte samma hoppfullhet som Wovenhand – det är mer Djävulen än Gud som huserar i hans låtar.
Trots allt mörker är dock många av melodierna ganska vackra, som att balansera på gränsen mellan liv och död, att se ljuset i tunneln men inte veta om man kommer att kunna ta sig in. Han har en kraftfullt djup röst som växlar mellan förtvivlan och förintarlusta. Rent musikaliskt är det bra, riktigt bra, men jag blir ändå illa till mods. Mördarballaderna känns inte teatrala som hos Nick Cave, utan på riktigt. Det blir så ruskigt verkligt, inte som att titta på en skräckfilm och känna sig trygg där i den mjuka biofåtöljen, utan som om man plötsligt kunde kastas in i filmen, utan förvarning. Det krävs att man känner sig fullständigt stabil för att kunna ta emot allt detta mörker. |