Inte trodde jag att folk skulle tjuta i falsett när Nordpolen gick på, men kanske har de hunnit bli fulla. Att någon behöver tillkalla räddningspersonalen under spelningens gång tyder på det.
    Jag slås direkt av hur fruktansvärt starkt ljudet är. Lungorna skakar i bröstkorgen till detta utpsykande och abstrakta depprockdisco. Att liveversionerna av låtarna är så mycket mer techno är inte till deras fördel. Kallt och hårt och jävligt deprimerande. Och jag brukar inte vara den som är den, men att ha en leopardmönstrad, fluffig jacka ser inte helt okej ut. Nordpolen ger intrycket av att vara en hallick som gått på krogen och blivit självmordsbenägen. Låter det roligt? Det borde det inte, för det är allt annat.
    Människor droppar av efterhand. När låtlistan hunnit fram till singeln Skimret höjs intressenivån något, men då har publikmängden redan halverats. Folk går och går, men spelningen verkar aldrig vilja komma till dörren. Dagens längsta timme upplevs på Nordpolen.