Min liveupplevelse börjar med ett skratt då en glad festivalare hojtar "Värnamo äger!", eftersom Simon är därifrån. Jag har varit i Värnamo. Det "äger" väldigt lite.
    Spelningen inleds med första spåret från det relativt nyutkomna albumet, båda med titeln OK baby det är dags att vi ska vinna allt, en sorglig låt med en beroendeframkallande gitarrslinga. Bandet tar i med en glädje som känns fräsch. Det tar inte lång tid att märka att det som på skiva är perfekta polerade poplåtar blir i liveformat perfekta levande poplåtar.
    Det är någorlunda lugnt i början, Simon kör sina försiktiga låtar, bland annat Utan ett ord som börjar i skör gitarrplocksballad och avslutas i hela bandets känsloexplosion. Men sedan spelas Simons mest kända låt Stockholmssången. De som suttit reser sig, och alla börjar hoppa och dansa. Så fortsätter det i nästa låt, High class tjej. Simon dansar och ler, fotar publiken och verkar ha sjukt roligt. Så avslutar han med att ta ner tempot igen. Tändare tänds och stämningen blir finstämd under Innan du glömmer mig.
    Efter spelningen står Simon en liten bit från lokalens utgång, och det kommer fram fans och säger att de vill gifta sig med honom. Jag förstår dem. Det hade jag också velat om jag hade varit yngre och oförstörd. Han är trevlig och gullig mot sina unga beundrare, och verkar uppskatta dem.
    Det är fint.