Jag begriper inte hur de gör. Som vanligt har jag sjukt svårt att avgöra vilka låtar de faktiskt spelar och några avslöjande presentationer eller mellansnack blir det (som vanligt) inte heller tal om. Likafullt står jag trollbunden och lovar mig själv att ägna större del av musiklyssnandet åt detta Umeågäng. Det är folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk och när normala rörelsemönster taktfast slås ur spel är det inte konstigt att Jens Kidman hävdar att hans döda mormor rör sig mer än vi i publiken. Trots att regnet öste ner var denna konsert en av sommarens varmare stunder.