Med tanke på att Hajen spelar på ett mulet men varmt Eriksdalsbadet redan innan klockan är tre på eftermiddagen är det förvånansvärt mycket folk där. Av tidpunkten, och intensiteten i jublet, sluter jag mig till att det endast är det mest intresserade som brytt sig om att vara där. Inget tidsfördriv här inte, och således mycket engagemang per capita.

                Inledande pianoklink imponerar föga på mig. Jag undrar febrilt vilken kvinnlig singer/songwriter Hajen påminner mig om (senare kommenterar någon henne som "Regina Spektor-wannabe" och bitarna faller på plats, självklart är det en hesare Regina jag tänker på).

                Pianoballaderna duggar tätare än såpbubblorna på en Håkan Hellström-konsert, och är ungefär lika intressanta. De fungerar bara om man blir trollbunden av den där rösten som ska vara så fantastisk. Och jag blir inte det. Bara en röst räcker inte till det. Men ibland, ungefär varannan låt, tar Hajen sig sällskap av ett band. Då, mina vänner, blir det mer intressant. Amanda Bergman lämnar över pianot, spelar själv dragspel och kompletteras av bas och gitarr. En sävlig låt i valstakt får mig att tänka på dem som ett dansband för indiekids.

                Höjdpunkterna är två. Ett: när bandet gör en underbar körinsats på en låt. Lite "vi sjunger kör i kyrkan"-feeling, men ändå, fint. Två: en låt som är skriven av en bandmedlem som heter Henrik och är avgjort mest upbeat av allt. Den innehåller visp på trummor och gitarrspel som inte är i slow-motion.

                Ju fler kockar, desto sämre soppa? Inte i det här fallet. Hajen ensam vid pianot är en tvåa. De bästa stunderna med bandet är en fyra. Jag utesluter inte att det här kommer att vara en avsevärt bättre liveakt i framtiden, men idag är den definitivt inte mer än tre.