I tidiga tonår lade de ut sina allvarsamma tankar på Myspace, den akustiska systerduon First Aid Kit. Med öppna öron väntade The Knife-sångerskan Karin Dreijer och det dröjde inte länge förrän skivkontraktet hägrade. Trots att musiken är långt ifrån elektronisk har den en melankolisk klang som jag tycker har en viss likhet med Dreijers band.

Först kom EPn Drunken trees och nu albumet The big black & the blue. Det hörs att systrarnas röster är besläktade med varandra. De skulle kunna vara variationer på en och samma stämma, inga spår av syskonbråk. Av gitarrspelets folkton att döma anar jag att Donovan funnits i föräldrarnas skivsamling och inte omöjligt att Joan Baez gått in genom öronen, bearbetats i hjärnkontoret och brustit ut i sångerskornas stämband, dock i en mindre politisk form.

Det är imponerande att höra tjejerna sjunga om händelser som om de genomlevt varje känsla och ord. Men tänker vi efter minns vi säkert att tonåren faktiskt var den tid då det dödliga allvaret kändes som mest verkligt, känslorna som mest påtagliga och man kände sig vuxnare än vuxna faktiskt är. Ändå låter det här samtidigt stabilt och långt ifrån tonårsmässiga känslosvängar.

Trots denna varma och trygga upplevelse vill jag inte omedelbart låta skivan snurra i gång på nytt. Jag tröttnar på entonigheten – att känslorna inte rör sig mer.