På uppföljaren till hyllade A master of ceremonies radar Joel Alme upp elva stiliga nummer. Melodierna ringer klarsynt konsekvent understödda av stråkar och blås. Den största skillnaden mot föregångaren är kanske att den akustiska gitarren ligger längre bak i ljudbilden. Men man känner igen sig i Joel Alme-land. Det är romantiskt och storslaget. Joel Almes jämförelsevis lite råa sång kontrasterar fint de stabila arrangemangen, som är snygga på ett närmast klassiskt vis.  Titellåtens piano klingar romantiskt och nästan psalmlikt. Det passar in på det stora temat för skivan, det viktiga i att hålla hårt i den man älskar och rädslan att förlora kärleken. Som kanske är bäst sammanfattat i följande textrad från låten If you got somebody waiting, “I’ve had days when it was hard to live. But I’ve never been afraid to die. But I met someone good and now I’m scared like a little child.”

Om det är något jag önskar vore annorlunda är det att musiken skulle skaka om mig lite mer. Ha lite mer oslipade kanter. Men låtarna är i sig själva i princip oklanderligt starka i sin kristalliska klarhet. Längst in når fina The spell of brothers och melankoliska The way we used to beg.