– Jag kommer ihåg när vi började göra oljud tillsammans. Vi visste inte riktigt vad vi höll på med och så är det nog fortfarande. Men det är väl så vi tar oss an musiken. Då gjorde vi väldigt högljudd musik utan någon direkt form. Men viljan att upptäcka och kombinera nytt med gammalt öppnade upp mycket för oss.

Var det då ni hittade ert sound?

– Kanske inte riktigt vårt sound, mer vårt förhållningssätt till ljud. Vi är inte riktigt intresserade av att hitta ett sound. Vår tanke är att upptäcka så mycket som möjligt och förvalta det i musiken.

Andrew Hung sitter i en anonym liten loge på Avenyn och talar om när han och Benjamin John Power började bygga ljudvärldar i Bristol. Deras grundinställning, att späcka sin musik med nya intryck, leksaker och maskiner, ger inte bara en massiv och överväldigande ljudbild – den försätter även folk i två olika läger, efter bandets egen utsago. Älska eller hata, det är frågan.

– Människor reagerar olika och jag tror inte att vi har någon idealisk bild för hur man bör reagera. Även om personer bara står där så behöver inte det betyda att dom inte tar in. Vi verkar i vår egen lilla bubbla, den här musiken påverkar oss, så förhoppningsvis påverkar den även andra. Positivt eller negativt, säger Benjamin.

Har ni någon gång sett er som provokatörer eller använt er musik i syfte att provocera?

– Jag antar att när vi startade så gjorde vi musik som skulle skölja över allt annat. Då handlade det mer om att omfamna natur med oljud. Det var väl lite av ett avskärmande mot allt annat och vissa ansåg väl det vara provokativt.

Fuck Buttons musik har tidigare ganska slående beskrivits som ”God blowing his nose in slow motion”. Men senaste skivan Tarot sport är ett stort steg i en ny riktning; Street horrrsings ständiga avgrundsvrål och domedagsstämningar har lämnat plats åt en mer strukturerad ljudbild. Det har blivit allt svårare att finna kopplingarna till postrocken, som duon tidigare så envetet dragits med.

– Dynamik är något som alltid intresserat oss, säger Benjamin, så jag kan till viss del förstå jämförelsen med postrock. Vi gillar att lägga lager på lager. Men jag vet egentligen inte om den genren är så relevant att använda sig av längre.

– Jag skulle precis säga det, håller Andrew med. Postrock har gått till att bli en väldigt daterad genre. För tio år sedan kanske den hade relevans, när band anammade rockens energi och samtidigt gjorde den mer pompös. Men jag tror att i samma veva som en genre blir en nyhet blir den värdelös.

Kanske att genren nupostrock skulle passa er bättre?

– Yeah, yeah, där har vi det, skrattar Benjamin.

Benjamin fingrar på någon egendomlig stålanordning som han hittat i ett av logens skrymslen. Han är inte jätteengagerad i intervjun längre. Andrew tar över för en stund medan Benjamin för ett kort ögonblick får ut något sågliknande ljud ur metallen.

Ni har tidigare sagt att ni alltid är på jakt efter saker som producerar ljud. Vad är ert senaste kap?

– Vi har en tomte på scenen just nu faktiskt.

– Japp. Vi kommer att använda hans mage som trummaskin.

Benjamin tittar allvarligt på mig, sedan brister han ut i skratt.

Det blir tyvärr inget experimenterande med tomtar den här kvällen, men väl en uppvisning i hur man lyckas göra ljudliga tsunamivågor av leksakssyntar och Fisher Price-karaokes.

Efter spelningen går en person fram till scenen och tackar bandet för att ha trollat bort hennes huvudvärk. Andrew ler.

– Oj, tack! Det brukar vara tvärtom.