Moa Holmsten, sångerska och textförfattare i adrenalinstinna och självbetitlade rockplutonen MOA, funderar över hur hon kategoriserar sin egen musik och över en kopp te reflekterar hon över just den avspända approachen som genomsyrar musiken på fullängdsdebuten Do you want me, death?.

– Vanligtvis har vi inga problem att få fram den känsla vi är ute efter, men just idag känns det lite sådär. Vi åker till Frankrike i morgon för ett par gig och jag börjar bli sjuk, vår basist har stukat foten och vi har en stand-in på gitarr som repat med oss en gång. Men det ska nog gå bra ändå.

Med ett namnkunnigt band bakom sig, där bland andra Tony Naima från Bruse och välrenommerade Per ”Ruskträsk” Johansson ingår, har Moa sedan starten 2007 haft tid att frisera sina låtar till önskat resultat, något hon till en början gjorde parallellt med sina åtaganden i amerikanska hårdrockscombon Meldrum. När hon och basisten Frida Ståhl, som sedermera kom att ingå i La Puma, 2008 ställde sina platser i bandet till förfogande började hon satsa på MOA på allvar.

– Jag kände att man måste vara tillfreds med det man gör till 100 procent och det gjorde jag till slut inte i Meldrum, förklarar Moa. Jag kom till ett vägskäl och jag valde det enda rätta, både för mig och för bandet. Jag har ju skrivit egna låtar sedan tidiga tonåren, så en egen skiva faller sig ganska naturligt.

Det måste vara en enorm omställning att, så att säga, börja om på ny kula efter att ha turnerat med Motörhead och andra giganter.

– Jo, det är klart det är stor skillnad och att vi hamnade där var resultatet av många års arbete. Jag har inget emot att börja om på ny kula med MOA, det är arbetet uppåt mot de stora scenerna som är moroten för mig nu. Skillnaden idag är att jag till 100 procent kan stå för musiken vi framför.

Do you want me, death? är en väldigt rak och spontan skiva. Är det ett självändamål?

– Det bara blev så. Mycket spelades in live i studion och all sång lades på första tagningen. Vi är ett rockband som lever ut våra låtar och det vill vi förmedla genom skivan. Det är likadant med våra liveshower, de brukar vara galna tillställningar. Vår låt Bulldozer är ett bra exempel på vad MOA är – den är runt två och en halv minut och utstrålar rent adrenalin.

Det är dagens sanning. Skivan genomsyras av rock på gränsen till psykotisk och Moa Holmgren och hennes manskap har inget att be om ursäkt för.