Den längsta medlemmen i Hästpojkens band, basisten Joel Alme, ligger raklång på golvet med överkroppen under ett bord. Den lilla logen är bara aningen bredare än vad basisten är lång. Han vickar lite på ena foten.
    – Åh herregud, vad bra det är.
    Joel Alme syftar på Shout Out Louds, som inleder P3-Guldgalan våningen under. Musiken hörs både svagt genom golvet och via den lilla monitorn som står mitt i rummet. Den ena ordinarie Hästpojken, Lars Malmros fixar lite med sin outfit medan den andra, Martin Elisson, efterlyser öl. Det blir inget med det, får han veta. När någon erbjuder sig att springa och köpa ett sexpack folköl tackar han nej och ger bandkompisarna ett förslag.
    – Direkt efter spelningen drar vi på efterfest hem till mig, okej?

En vecka tidigare sitter Martin och PopLars på Le Petit Café vid Järntorget i Göteborg. Mellan kaffeklunkarna tjafsar de på skoj om vem som är mest förkyld. Senare ska de även gå en rond om televisionens betydelse i människans liv och om huruvida Hästpojken egentligen är svennemusik eller inte.
    Sina få meningsskiljaktigheter till trots, verkar Hästpojkarna vara som gjorda för att samarbeta. När den ena börjar sväva ut i obegripligheter fiskar den andra tillbaka sin kamrat, och Martins galghumor (exempelvis påståendet om att världens minsta hästras faktiskt har världens största vagina) lockar ofta skratt ur PopLars. Ett beteendemönster som skvallrar om mer än flyktig bekantskap.
    För trots att Hästpojken är ett nytt band, har PopLars och Martin känt varandra i flera år och tanken kring samarbetet har funnits där ända sedan PopLars producerade Bad Cash Quartets Midnight Prayer som kom ut 2003. Redan då spelade de in lite idéer, men det skulle dröja ytterligare tre år innan Hästpojken föddes.
    2006 bodde Lars fortfarande i Stockholm och led av tristess, samtidigt som Martin, som hade lämnat Bad Cash Quartet, funderade på att lägga ner musiken helt.
    – Jag ringde Martin och frågade om han hade några låtar, och så fort jag fick dom kände jag direkt att det är precis så här det ska låta. Sedan träffades vi i min studio, och på tio dagar dunkade vi in alla låtar vi bara kunde komma på. Merparten av skivan, sju av låtarna, är egentligen gjorda redan då.
    Men historien om Hästpojken hade kunnat sluta där. Efter studiosessionen lades bandet ner. Ända tills i somras, då Lars bestämde sig för att lägga ut de inspelade låtarna på Myspace, vilket ledde till att låtarna fick ett eget liv och Hästpojken en turné som förband för Sahara Hotnights och ett skivkontrakt.
    – Jag visste inte ens vad Myspace var, börjar Martin.
Sen ångrar han sig.
    – Eller jo, jag hade hört talas om Hello Saferide och att man hittar pojkvänner och vänner där, och då tänkte jag att jag kanske skulle kunna träffa en flickvän på Myspace, säger han, utan att verka mena det, och fortsätter med att berätta om debutskivan Caligula.
    – Det hela gick väldigt naturligt, vilket jag inte är van vid sedan innan. Jag är van vid att det är ganska mycket födslovärkar, att man mår dåligt. Och i början var jag väldigt osäker på om det var bra, det vi gjorde, men nu när man sitter med skivan i handen är jag jättenöjd.
    Martins berättelse får mig att fråga om bloggen, där han bland annat skriver om Hitlers bödlar, om sina vår- och vinterminnen, och att han på maniskt maner har lyssnat igenom Caligula hundratals gånger i jakt på fel. Han blir aningen dyster när ämnet tas upp.
    – Den där jävla bloggen, den är ett kapitel för sig. Man letar inte efter fel, det finns bara ett behov att lyssna-lyssna-lyssna. Man hänger ju upp sitt liv på den här lilla plastbiten under en period och då frågar man sig om det fortfarande känns bra. Det i sig kan bli ett maniskt beteende, men det är inte så att man letar fel.
    Lars håller med. Han menar att deras tidigare erfarenhet i musikbranschen har två sidor.
    – När man har gjort ett antal plattor så blir man lite petig. Man vet hur folk lyssnar på musik. Man hackar och petar och jag tror att en av anledningarna till att vi till en början la ner bandet efter de här tio dagarna, var att vi inte hade reflekterat över vad fan det var vi gjorde egentligen. Vi hade bara i ren feberfrossa gjort tio låtar och det gick lite fort.
    Martin fortsätter där Lars slutar. Fördelar vägs mot nackdelar. Det dras paralleller mellan Bad Cash Quartet, Broder Daniel och Hästpojken.
    – Det är en fördel att folk hajar till. Vi båda kommer ju från två väldigt bra band. Det hade kanske varit svårare för Rymdraket-Martin att hitta någon trovärdighet i det här bandet, säger Martin.
    Lars fortsätter.
    – Jag tycker att denna platta är det bästa vi har gjort hittills med några av våra band. Vi har tagit tio steg bakåt egentligen. Inte jobbat så mycket på skivan utan mest satsat på energi och känsla.
    Och PopLars får visst medhåll, av Sveriges recensentkår. I skrivande stund har recensionerna av Caligula pendlat mellan att vara bra till mycket bra.
    – Ärligt talat så får folk tycka vad fan dom vill, detta är en klyscha men så är det, säger PopLars. Jag känner att den här skivan blev så jävla bra så att vad än folk säger så har dom bara fel.
    Martin avslöjar i samma veva att han har läst en av recensionerna.
    – Vi fick faktiskt det högsta betyget i Kamratposten. Det var en elvaåring som recenserade och det spelar ingen roll vad någon tycker efter det. Barnen tycker om det. Lars barn tycker om det.
    PopLars bekräftar.
    – Men det är också lite skrämmande när en sexåring springer runt och sjunger ”Jag vaknade en morgon och kände mig trött och lite full” och sen frågar ”Vad är full pappa, vad är full?”. Då brukar jag svara att ”Det är sånt som Martin är hela tiden”.  ”Jag tycker om Martin” säger min son då.

Caligula består av tolv spår och enligt Martin Elisson ledde språkbytet från engelska till svenska till att han vågade vara lite allvarligare i texterna. Till en början satt han hemma och sjöng och testade, men han fick hålla rösten nere för att inte störa grannarna. När han sedan kom in i studion och kunde sjunga ordentligt upptäckte han att det inte lät så krystat som han menar att det kan låta när man byter språk.
    – Fast oftast byter man ju från svenska till engelska för att tjäna mer pengar. Som Kent gjorde när dom sålde sin själ. Om dom nu hade en själ. Men ändå. Jag tyckte att det lät bra på svenska och jag läser mycket, så det finns ett helt hav att stjäla ifrån.
    Enligt Martin Elisson finns det även andra fördelar med att skriva på svenska.
    – Man kan bryta mot de grammatiska reglerna på ett annat sätt, förstår jag en text så förstår någon annan den också.
    När jag frågar hur bandet skulle definiera sin musik, berättar PopLars att de jämförts med gamla band som Ebba Grön och Noice. En beskrivning som han delvis håller med om. Han menar att Hästpojkens uttryck kan ha sitt ursprung i den massiva floden av ibland bra, men ofta riktigt dålig musik som sköljer över musikkonsumenten idag.

    – Hästpojken är nog till viss del en undermedveten reaktion mot annan musik som man retar sig på. Jag kan förakta band som uttrycker musik på fel sätt eller av fel anledning. Man blir arg på riktigt när musik är dåligt.
    En annan sak som får folk att snacka, är Martins och PopLars val av bandnamn. På bloggar och i intervjuer florerar flera olika versioner till varför bandet heter som det heter. När jag ber om den sanna versionen, berättar Martin att alla hittills har varit det, trots att de har skilt sig.
    – Det är ju så med bandnamn att man aldrig vet vart dom kommer ifrån. Jag har sagt det som har legat mig varmast om hjärtat just den dagen. Men det är nog så att namnet härstammar från ett band som hette Laxpojken, och jag sa till Lars att vårt band ska heta Hästpojken. Lars sa, ”fan vad dåligt det namnet är” och så blev det bara så.
    PopLars har en alternativ förklaring till Martins ickeförklaring.
    – Man har ju alltid spelat i band som har jävligt dåliga namn, det är ju bara så det är, liksom. Det är ens lott i livet.
    Han berättar att det även är många som har missförstått vad som sjungs i refrängen på första singeln Shane MacGowan.
    – Vissa tror att vi sjunger ”Tjejen med cabben” medan andra har gissat på ”Shake your oven”. Det finns hur många tolkningar som helst, det är helt fantastiskt!

Lorensbergsteatern i Göteborg är fullsatt och P3-Guldgalan har hunnit nästan halvvägs. Ridån går upp och glödlamporna blinkar i takt till Shane MacGowan. Hästpojken arbetar frenetiskt, vilket får mig att tänka på Martin Elissons anekdot för att beskriva bandets innersta väsen.
    – Man kan jämföra det med att man ser en snygg tjej och så vågar man inte gå fram till henne. Och så sitter man och laddar och dricker en massa och sen helt plötslig så spricker allt, och så tar man henne på brösten. Lite så är Hästpojken.