Gitarristen Graham Coxon lämnade Blur 2002. Åren efter fylldes av baktalande, småbråk och osämja inom bandet. Sångaren Damon Albarn satsade på sina nya projekt Gorillaz och The Good, The Bad And The Queen, Graham Coxon fortsatte med sitt redan startade soloprojekt, trummisen Dave Rowntree inledde en karriär inom politiken – och basisten Alex James började tillverka ost på en gård på den engelska landsbygden. I slutet av förra året offentliggjorde bandet att det är dags för en återförening under sommaren.
    – Vi kom på att vi egentligen inte hade något att vara arga över. Så vi samlade ihop bandet över en eccles cake (en brittisk, russinfylld smörbakelse) som vi åt och samtidigt diskuterade en återförening. Det var inte mycket att tveka över, berättar Graham Coxon.
    Det har snackats om återförening under en ganska lång tid och Coxon säger att bandet har vant sig vid tanken under de senaste två åren. När allt blev klart visste fansens efterfrågan inga gränser och biljetterna till konserten i Hyde park den 3 juli sålde slut på ett par minuter. Vad som står på schemat nu är en handfull spelningar i hemlandet och därefter får tiden utvisa vad som händer med Blur, om det blir något mer turnerande eller inte. Det beror på hur bra spelningarna går.
Alex James har ju varit i ostbranschen dom senaste åren. Tror du verkligen att han är i form till återföreningen?
    – Ja, det tror jag att han är, han har nog mest tillverkat ost och inte ätit så mycket. Alex kan spela bas fortfarande, han har säkert övat en del hemma framför brasan.
    Samtidigt som Blur gör sin comeback rullar Coxons solokarriär vidare. Det färska albumet The spinning top är influerat av country och blues, och Coxons gitarr är mer talande än i många av de tidigare albumen. Mycket akustiskt, folkrockigt strängplockande.
    – Det är lite mindre experimentellt än många av dom tidigare albumen, men man känner ändå igen min musik.
    Vidare berättar Coxon att solokarriären förmodligen kommer att få en fortsättning, han har redan ett par låtar på lager som han vill spela in.
Ska vi lämna din solokarriär och Blurs återförening och prata lite om Bob Hund nu?
    – Ja, jag vill gärna prata om Bob Hund!
Har du hört deras senaste album ännu?
    – Nej, jag har ju inte gjort det, det har inte kommit hit ännu. Så jag har det roliga framför mig, säger Coxon och meddelar att Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk kommer att genomlyssnas grundligt när han får tag i ett exemplar.
    Det finns få saker som engagerar Graham Coxon så mycket som detta skånska adrenalinkollektiv. Han har gjort covers på bandets låtar flera gånger och har Min trampolin som personlig favorit.
    – Jag tror att det var 1996 som Andy Ross från Food Records kom och sade: ”Det här är ett band som jag tror ni kan gilla”. Så visade han videon till Istället för musik: Förvirring. Jag gillade det direkt.
    Det går knappt att få stopp på Graham Coxon när Bob Hund kommer på tal. Han slänger sig med superlativ, pratar om hur bandet delar ego på scenen och menar att svenska som språk är oerhört vackert. Och så briljerar han med några meningar på hyfsad svenska, följt av lite trallande ur Bob Hund-låtar.
Vet du att Bob Hund sjunger på en dialekt som kallas skånska?
    – Skånska? Är det så jag låter när jag försöker prata svenska?
Jag antar det. Men har det inte varit svårt att lära sig språket när du gjort covers?
    – Inte speciellt faktiskt. Jag har mest försökt härma originalet. Fast… jag har ju inte skrivit några egna låtar på svenska ännu. Min svenska är inte riktigt så bra ännu.