Som så många andra band bildades stockholmsduon Skriet som av en händelse. För ungefär två år sedan satt de båda vännerna Isak Sundström och Jacob Frossén på en vind och lekte fram låtar. De hade aldrig tidigare spelat tillsammans. De hade ingen plan. De hade endast en elgitarr, en synt och en stor golvpuka, men trots de begränsade resurserna lyckades de skapa rik musik.
    – Det var begränsningarna som ledde till att vi låter som vi gör, menar Jacob. Vi hade inga fler instrument, och det där följde med oss in i studion. Istället för cymbaler använder vi till exempel en gammal bakplåt.
    Duons reduktionistiska metoder resulterade till slut i ett självbetitlat debutalbum, vilket släpps på det eminenta skivbolaget Novoton i slutet av sommaren. Albumet är en suggestiv, ödesmättad historia, vars sparsamma arrangemang – ensam trumma, skorrande synt, elgitarr och Isaks enkla men mångtydiga texter – skapar en elektrisk spänning.
Varför kallar ni er för Skriet när ni gör såpass lågmäld musik?
    – Namnet ska vara en slags kombination av våldsamt och vackert men samtidigt också lite roligt, förklarar Isak.
Men vad är det då för skillnad på ett skri och ett skrik?
    – Ett skri, det är en slags klichébild av den västerländska ångesten.
    Och sålunda är det ju också intressant att duons namn för tankarna till Edward Munchs berömda målning. Munch var en plågad man, som med skarpa penseldrag och starkt kontrasterande nyanser porträtterade både sin egen och den moderna människans existentiella våndor.
    – Ja, det är inte så att vi vill referera direkt till den målningen, säger Isak, men den är ju ändå ganska så rolig, eftersom den föreställer ett promenadstråk i solnedgången, något som borde vara vackert men som ändå inte är det.
Munch målade för att ventilera sin ångest. Känner ni igen er i det?
    – Det låter ju pompöst att säga att man gör musik för att få ut sin ångest, och så mycket ångest kan jag inte heller säga att jag har, men det är klart att det är en slags kanal för att få ut saker. Eller vad tycker du, Jacob? Är allting vi gör rent mekaniskt?
    – Nej, verkligen inte! skrattar han.
    Och när vi ändå droppar finkulturella referenser: i sin något märkliga pressrelease presenterar Skriet sig själva genom att återberätta en scen ur Terrence Mallicks klassiska roadmovie Badlands. I scenen i fråga går det intensivt förälskade paret Kit och Holly på en strand, varpå Kit (som senare i filmen går bärsärkagång och mördar lassvis med människor) plockar upp en sten och föreslår att de ska krossa sina händer med den, så att de aldrig ska glömma den där dagen.
Varför just den scenen ur just den filmen?
    – Det är ju samma sak som det vi pratade om tidigare, säger Jacob.
    – Ja, instämmer Isak. Det är väldigt romantiskt och våldsamt på en och samma gång. Och då tänkte ju vi att vår musik är lite likadan.
    Munchs kontraster, Mallicks brutala kärlekshistoria och Skriet – den röda tråden är föreningen av motsatser, av vitt och svart, vackert och våldsamt. Och den tråden återfinns också i mötet mellan en hotfullt mullrande trumma och spröda melodier, den förnimms i den undertryckta atmosfären, den framträder när musiken framkallar fantasier om att under dundrande åskmoln bränna genom Mojave-öknen i en beige Volvo 740, när en rostig Telecaster ackompanjerar sånger på svenska om att arkebuseras i kärlekens namn.
    – Jag borde väl säga något vackert om kärleken, suckar Isak, men faktum är ju att den kan kännas som ett jävla piskrapp. Känslan av kärlek kan vara ganska så nära det där kväljande skriet.