Alex Turner går och hämtar en flaska vatten och några ingefärskakor medan Nick försvinner iväg på toa innan intervjun kan starta. Vi befinner oss på puben Fellows uteplats i Londons King’s Cross. Det är en solig dag och pilotglasprydda Alex cigarettpaket är flitigt besökt. Han beskriver med eftertänksamhet den åtta månader långa eskapad som resulterade i skivan Humbug.

    – När vi senast spelade live ihop i slutet av 2007 så gillade vi den rockigare mer aggressivare sidan av musiken. När vi började repa ihop igen förra året så blev tempot mer upbeat och stilen mörkare. Nick och jag satt uppe och snackade en natt under den här tiden om vilken riktning vi ville ta. Kanske skulle vi ha lite mer bredd på låtarna och inte var så traditionellt Arctic Monkeys, börjar Alex som tar kommandot medan Nick sitter tillbakalutad och lyssnar.

    Först var tanken att bandet skulle stanna i England och spela in den nya skivan själva och även stå för produktionen. Alex berättar att han egentligen inte trodde att de var redo för det. Killarna är stora fans av Josh Homme från Queens of the Stone Age vilket Laurence Bell från deras skivbolag visste. Efter att ha sett dem spela tillsammans igen föreslog han att de kunde använda just Homme som producent.

    – Vi var genast med på noterna och skickade över några av våra demos. Det var viktigt för oss att komma iväg från England för att komma ur vår bekvämlighetszon. Homme var helt på, så vi åkte till hans hus i Joshua Tree, fortsätter Alex.

    Nu var det första steget av inspelningen på startbanan. Efter att skivbolaget nickat ja till förslaget blev det två resor till Rancho De La Luna mitt i öknen i Kalifornien. Vad som först var tänkt som ett rent experiment, visade sig sätta prägel på hela skivans sound.

    – Att hoppa på ett plan och åka ut i det okända var spännande eftersom man med vår kaxighet tror att man vet vad som väntar en, typ en alldaglig studio och en kaktus, men när vi kom dit var det liksom ”wow”! Det blev en vecka där och en vecka i Hommes studio i LA. Efter återkomsten till England sov vi på det ett tag, för att sedan åka tillbaka till Joshua Tree i december. Där gjorde vi ännu ett set, förklarar Alex och Nick fyller i:

    – Öknen var en värld vi aldrig hade varit i förut så det var ett fint äventyr.

    Efter en tequilatät turné i Australien åkte kvintetten till New York för att fortsätta inspelningen, nu med James Ford från Simian Mobile Disco som producent. Ford producerade även Alex Turners sidoprojekt Last Shadow Puppets och är en god vän till bandet.

    – Det går inte att komma undan honom. Det finns lite Ford i oss alla, smilar Nick.

    – Man kan inte förneka det när man vaknar på natten och tänker Ford-tankar, fortsätter Alex. Skämt åsido så är vi väldigt fästa vid James. Han var med när vi turnerade i Australien och hörde då ett par av våra nya låtar. Eftersom det fortfarande kändes som att det saknades några pusselbitar på den planerade skivan var Ford ett självklart val.

    Alltså blev produktionen delad mellan Ford och Homme och inspelningen blev därför en förlängd process. Alex påpekar upprepade gånger att de starka riffen och det psykedeliska soundet kom från ökensessionerna. Kanske vill han redan från början kasta undan eventuella spekulationer om att skivan skulle ha identitetsproblem eller för starka influenser. Groove har fått lyssna på låtarna i förväg och har inga sådana tvivel. Tvärtom! Det nya materialet, om än annorlunda och vågat, är definitivt sammanhängande. Både inspelningsplatserna och producenterna har haft inflytande men det finns en klar Arctic Monkeys-identitet.

    – Det vi gjorde i öknen satte humöret på skivan så det var egentligen bara att slutföra vad vi började där, utvecklar Alex. Det är ett mer gitarrbaserat album än dom tidigare, med gitarrsolon på dom flesta låtar. Dessa var uppmuntrade av Josh Homme. Vi spenderade längre tid än vanligt på inspelningen under hans handledning, men blev inte trampade på tårna. Ibland behöver man någons åsikt när man inte är säker på vart något är på väg.

    Arctic Monkeys medlemmar har spenderat tid på olika projekt men har inte varit på radarn som ett band sedan 2007. Detta ändrades i och med deras januariturné i Nya Zeeland och Australien. Humbug har de jobbat med tillsammans sedan mitten av 2008.

    – Vi gjorde det andra albumet Favourite worst nightmare på väldigt kort tid, och ville då mest ömsa skinn efter debutalbumet. Under den här tiden tog Nick över efter basisten Andy Nicholson. Vi ville demonstrera för oss själva och för publiken att vi hade mer att komma med än Whatever people say I am, thats what Im not. Det var rätt för oss då men denna gången kände vi att vi ville ta mer tid på oss och reflektera över låtarna. Därför är detta album mer genomtänkt med en djupare tankeprocess än det förra. Och vi hade väldigt roligt under inspelningstiden. Egentligen hade vi velat ha en månad till i New York, erkänner Alex.

    Frontmannen och låtförfattarens texter har varit igenkännbara genom den poetiska, lågmälda tonen och de sociala kommentarerna. På detta album har han överträffat sig själv med historier och analogier med överjordiska teman. De är obskyrare och har en känsla av ökenödslighet, likt en sandstorm som trasslat in sig i en bisarr drömkarusell.

    – Texterna skrevs när vi var på turné 2007. Vi sov inte så mycket, vaknade upp vid fyra på morgonen och skrev massor för att kunna somna om. Det var inte som att ”åh det här är en jättebra idé”, med diktafonen klar under kudden, utan hade ett mer avkopplat förlopp. Alla tankar som inte fick plats i mitt huvud fick komma ut under dom nätterna. En del av dom andra texterna var mindre improviserade, berättar Alex och kisar.

    Innan albumet släpps i Sverige den 26:e augusti kan fansen höra de nya låtarna när bandet spelar på Way Out West. Så vad tycker the monkeys om Sverige och finns det ytterligare en monkey i bagaget?

    – Vi har varit i Sverige ett par gånger nu och gillar det verkligen! Det är märkligt att det inte blir mörkt förrän typ två på morgonen och att alla är så långa och vackra. Det får oss att känna oss lite underlägsna, avslöjar Nick.

    – Vår vän Mr John Ashton kommer att hjälpa till på keyboard när vi spelar live, förklarar Alex.

    – Det är mycket mer orgel och liknande på albumet, man kan ju inte utesluta det från livespelningarna, tillägger Nick. John är en mycket bra musiker som även spelar ihop med The Last Shadow Puppets. Han brukade vara vår ljudsnubbe men han är mycket lyckligare på scen.

    Arctic Monkeys snabba väg in i musikbranschen kan delvis spåras till fansidor och hemmagjorda demos som styrde förbi skivbolag och den traditionella säljstigen. Jag börjar ställa en fråga om vad de tycker om olaglig nedladdning när Nick avbryter.

    – Åh dom piraterna, jag trodde du menade vad som har hänt på havet nyligen med pirater, brister han ut och småskrattar. Jag tycker att om folk vill ladda ner så är det okej. Vi får väl skaffa oss sponsorer från Yorkshire Tea eller något, skaffa pengar på den vägen, eller sälja Arctic Monkeys-produkter. Dom som laddar ner har antagligen inte pengar att köpa musiken för. När jag var fattig student brukade jag låna album av kompisar och kopiera dom, så jag förstår.

    Arctic Monkeys har gått från att ha flugit in i popbranschen med den digitala åldern till hjälp som spinkiga ynglingar till att nu testa rockbyxor och vara huvudband på sommarens arenor. Som avslutning ger jag en mening från låten Pretty visitors: ”What came first, the chicken or the dickhead?” Smaka på den!