Victoria Bergsman är svept i en slöja och blickar ut över pakistanska kullar halvt dolda i soldis. Bilden smyckar framsidan till hennes andra fullängdsutgåva under alter egot Taken By Trees. Victoria, som lyssnat mycket på pakistansk sufimusik, ville låta hennes musik möta en annan kultur. Tillsammans med gitarristen Andreas Söderström, som vanligtvis ger ut egen musik som ASS, begav hon sig till staden Lahore för att spela in med lokala musiker.

                – Jag ville resa med min musik, inte spela in i en traditionell studio, och se hur jag och musiken förändrades. Jag blir lätt hämmad och låst kreativt när jag befinner mig i vanliga studios, känner mig oinspirerad och stressad. Det är så lätt att det lekfulla försvinner. Då är allt förlorat.

                Hon beskriver att sufimusiken på ett vis både skrämmer och fascinerar henne.

                – Den griper tag. Jag kan verkligen förstå hur människor försvinner i trans då de utövar den eller bara sitter med och lyssnar. Motsättningarna i musiken tilltalar mig också, hur de starka trummorna och rytmerna kan möta en vacker flöjt 20 minuter in i ett stycke och så känns världen så mycket större än vad den ter sig.

                Hon kände att det var viktigt att möta musikerna på deras hemmaplan. Trots att Victoria Bergsman och Andreas Söderström blev varnade av UD att åka till den oroliga regionen, då deras säkerhet inte kunde garanteras, var de fast beslutna att resa.

                Väl på plats i Pakistan lyckades de genom ägaren till hotellet de bodde på, att få kontakt med musiker. Men det var inte helt enkelt att komma igång då musikerna till en början hade svårt att acceptera att en kvinna skulle leda inspelningarna. Men efter ett tag började de se henne som en likvärdig och professionell musiker.

                – Jag tror att det var min musik som övertygade. Dom verkade tycka om mitt uttryck väldigt mycket.

                De hade en tolk i hotellägaren Malik. Victoria förklarade vilken känsla hon ville ha i låtarna och musikerna fick göra sin tolkning av det.

                Vistelsen i Pakistan var omskakande. Victoria och Andreas bevittnade till exempel en så kallad ashura-ritual, där män och pojkar slår sig själva blodiga med vassa kedjor för att hylla minnet martyren Husayn ibn Ali. Något som fångades på den film som följer med på skivan. En film som reflekterar både vemodiga och vackra bilder från Pakistan. De fick också låtsas att de var gifta, för att Victoria inte skulle bli trakasserad på gatorna.

                – Jag vill helst inte tala om det så mycket, jag såg så mycket elände. Jag försöker inte tänka på det så mycket heller. Har drömt mycket mardrömmar om allt jag såg. Filmen får tala i mitt ställe, förklarar hon.

                Victoria förstod samtidigt vilken roll musiken kan spela, på platser där människor har det svårt. Vad det kan betyda att ha musiken som en tillflyktsort, något att försvinna in i. Något som de flesta säkert kan känna igen sig i.

                – Vi har alla våra olika sätt att fly eller bedöva oss själva. Vare sig det handlar om droger eller sport eller musik.

                Resan mot den nya skivan, East of Eden, började i Italien där hon bodde ett tag och skrev. Efter tiden i Pakistan tog hon det inspelade materialet till Dan Lissviks studio i Göteborg där låtarna tog sin slutgiltiga form. Varje stopp satte sina spår i stämningen och gör skivan till en universell men samtidigt självklart sammansatt upplevelse. Trots ett upplägg som vid en första syn kan verka spretigt.

                På skivan ryms nämligen också en traditionell pakistansk visa, en tonsatt dikt av den Nobelprisbelönta författaren Herman Hesse och en cover på det säregna bandet Animal Collectives My girls, i Taken By Trees version är låten omdöpt till My boys. En av medlemmarna i Animal Collective, Noah Lennox eller Panda Bear som han kallar sig som artist, bidrar också med karaktäristisk körsång på det vackra spåret Anna. Herman Hesse-dikten Bekännelse hamnade sist på East of Eden, för att den passade bra in som en sammanfattning av vad Victoria Bergsman funderat på under skapandet av skivan.

                – Jag kände att dikten knöt ihop albumet fint, en naturlig avslutning. Sedan reste ju Hesse mycket i Indien och Asien. Han har varit där jag varit på något vis. Vi har känt alla dessa dofter och färger som bara finns där.

Skulle du säga att det finns något slags tema på skivan? Hur skulle du beskriva det i så fall?

                – Svårt att bestämma teman men jag tror att vi tre [Victoria, Andreas och Dan Lissvik] som tillsammans har producerat albumet har varit väldigt samspelta, haft liknande idéer och en vision om hur vi ville att slutresultatet skulle bli. Mina melodier är bärande och går genom skivan som en röd tråd. Jag har tänkt mycket på tid och förgänglighet. Att livet känns så flyktigt att allt kan vara borta imorgon. 

                De senaste åren har Taken By Trees satt sin speciella prägel på tolkningar av bland annat Guns N’ Roses Sweet child o’ mine och reggae- och r’n’b-artisten Wayne Wonders No letting go.

                – Det brukar bottna i att jag går och nynnar på en låt, att den återkommer. Då blir jag ofta sugen på att se hur den skulle låta om jag gjorde en egen version, så det handlar också om nyfikenhet.

                Victoria Bergsman var tidigare sångerska i popbandet The Concretes. Efter några skivor hoppade hon av men lyckades hitta tillbaka till musiken i och med Taken By Trees.

­                      – Jag reste mycket, tog hand om mig själv och letade efter nya rytmer och sätt att uttrycka musik. Det tog ett par år men nu känns det som att jag har sett allt det negativa som musikbranschen kan innebära. Hur det smutsar ner det vackra och lekfulla i musik och vad musik verkligen handlar om. Jag är mer försiktig med mig själv nu. Livet är alldeles för kort för att göra saker man egentligen inte vill göra eller inte kan stå för.

                Taken By Trees första album Open field gavs ut på klassiska skivbolaget Rough Trade Records, en debut som fängslar med minimalistiska medel, med villkoret att hon själv skulle få bestämma helt över sina karriärsteg. Hon har en kluven inställning till att spela live.

                – Jag har ett märkligt förhållande till liveframträdanden. Samtidigt som jag någonstans vill stå på en scen och framföra mina sånger blir jag alldeles kallsvettig av tanken. Jag tror att jag blivit lite bättre på att andas, ta djupa andetag och inte tänka på vad folk förväntar sig. Jag tar en spelning i taget, känns det roligt gör jag en till. Det är en enorm kick när det funkar, då finns det inget bättre.

Vilka planer har du för Taken By Trees framöver?

                – Just i detta nu vill jag bara skörda frukterna av East of Eden och njuta av hur min vision blev verklighet. Framtiden känns ljus och spännande, vad som helst kan hända.