I Klas värld är John Frusciantes experimentella utflykter lika viktiga som hans kommersiella bovist Red Hot Chili Peppers. Storsäljare som Nirvanas Nevermind är lika nödvändiga som bortglömda b-sidor av The Birthday Party.

                – Jag gillar tanken att man inte har några fördomar eller fack som man måste placera sig in i, utan allt som man tycker är bra är bra. Att man följer det man själv gillar till 100 procent.

                Trots över 70 spelningar de senaste åren, nu senast som förband till Dinosaur Jr i Malmö och innan dess en spelning på Arvikafestivalen, är Klas Eriksson fortfarande ungefär lika anonym som hans artistnamn antyder. Men i hans musik får anonymiteten stå vid sidan för det stora soundet. Det där som får högtalare att växa av stolthet och distpedalernas käkar att äta allt i sin omgivning.

                Klas erkänner att han har en förkärlek för det feta stora arenasoundet och det är också det som han vill förmedla i sin musik. Till hjälp har han anlitat ett flertal producenter, bland annat Jens Andersson från The Ark och Andreas Söderlund från Niccokick. Klas hoppas även att fler kockar vid mixerbordet ska innebära fler synvinklar och skilda idéer och på det sättet ge den spretigheten han också eftersträvar. En spretighet som mycket väl kan ha att göra med hans grundläggande inställning till kommersiell och icke kommersiell musik. Innan årsskiftet kommer förhoppningsvis debuten vara i hamn.

                Men innan dess ska Klas Eriksson möta hösten i New York med förhoppningar om några klubbspelningar i den stora staden.

                – Blir det inte så att jag får några spelningar funderar jag på att ställa mig på Times Square och trubadura istället. En miljon som passerar där varje dag, kan ju bli rätt kul.

                Om inte annat så är det en bra träning inför arenorna.