Med omsorgsfullt friserade modskalufser och dubbelknäppta kavajer avslöjar kvartetten Mono Stereos blotta uppenbarelse vilken skara de sållar sig till. Detta intryck stärks såklart av deras psykedeliska, sitarsmyckade musik, som ödmjukt bugar för både Syd Barrett och The Byrds samt lyfter på hatten för skoskådare som Ride och My Bloody Valentine.

Och nej, det är inte snyggt att bara droppa referenser. Men i det här fallet känns det verkligen befogat.

Dessutom har sångaren och trummisen Jakub inte något emot det.

–  Jaja. Det är ju tack vare dom vi finns.

Skönt att höra. Många artister hävdar ju envist att dom inte låter som någon annan.

– Ja, det brukar ju låta så. Det är klart att vi vill göra något eget, men vi har ju inspirerats av dom här banden, som många lyssnat mycket på, och det är ganska så svårt att göra något unikt idag.

Men vad är det ni gillar med 60-talets psykedelia?

– De monotona stämningarna. Man kan göra så mycket med dom. Man kan göra popmusik. Man kan göra rockmusik. Man kan göra… ja, man kan helt experimentera. Och så är musiken liksom drivande och hypnotisk på en och samma gång. Det är ju liksom väldigt mycket ljud.

Shoegazen då?

– Det var ju genom shoegazen vi kom in på 60-talets psyk. Det är väl så man upptäcker musik? Man rotar djupare och djupare, liksom.

Det handlar alltså inte om nostalgi, utan om uppriktig kärlek till en musikrörelse, som bara råkade kulminera för rätt länge sedan.

Men rörelsen verkar ändå vara vid liv. Det dröjde inte länge innan Mono Stereo fick förfrågningar via MySpace från både skivbolag och den smått legendariske producenten Kramer. Nu har debut-EP:n Space out släppts. Och fler är på väg.

Det verkar röra på sig?

– Ja, just nu är det skitkul att spela i Mono Stereo! Det känns som att det lönar sig nu, allt slit.