Nu, två år senare, sitter han vid ett köksbord på nya skivbolaget Razzia Records kontor i Stockholm och äter pepparkakor. Det är i huvudstaden han bor nu, tillsammans med sin fru och hennes lille son.

– Hur du än lever ditt liv så tror jag att varenda jävla person strävar efter att ha ett lugn. Om det nu är genom att självmedicinera på det där sättet eller att hitta någon slags kärna i en familj. Många gamla vänner som har förolyckats eller inte haft en så lätt bakgrund har inte haft några som helst verktyg att veta vad ett lugn är, utan dom kanske bara har försökt lugna sig för stunden. Själv kan man se en framtid i det här, säger Joel och tar en klunk av sin Coca Cola.

I bakgrunden spelas låtar från Waiting for the bells, nya skivan som kommer i januari. Det låter souligt, påkostat och innerligt. Vuxet, om man så vill.

– På något sätt är det också det att man letar efter ett riktigt liv. Personer, det är ju det man vill ha egentligen. Inte hundra, men kanske två, tre som betyder väldigt mycket, som man vill dö för. Då har man ju det man behöver i världen. Det är ganska enkelt, egentligen, säger Joel.

– Man försvårar det bara genom att vara destruktiv. Och när man är destruktiv, då tror man att saker inte har någon mening och att det är svårt. Det blir ju svårare och svårare, för du bara sjunker längre och längre ner. Man är som en mittfältare i fotboll som bara springer och springer men aldrig får bollen ändå, och när man väl får den så gör man självmål.

För första gången på länge känner sig Joel Alme någorlunda trygg. Sedan han träffade sin fru och fick börja agera plastpappa har livet förändrats radikalt. Han får fortfarande kämpa för att vara lugn, men han befinner sig äntligen i en situation där saker och ting inte känns på låtsas, förklarar han.

Inför nya skivan kände han sig tvungen att gå vidare på flera plan. Därför bytte han ut sitt gamla band och lämnade skivbolaget Sincerely Yours för det lite större Razzia. Waiting for the bells känns även den mer på riktigt än sin föregångare.

– Innan var jag mer packad hela tiden. Då hade jag ingen kontroll, jag brydde mig inte lika mycket då. Nu är man lite mer skärpt, så nu sitter man här och pillar och oroar sig för låtordningen i stället. Man känner sig som Woody Allen, helt tvångsneurotisk, säger Joel och noterar i förbifarten att han har hunnit med åtminstone fem kaffekoppar under dagen. Han har inte prestationsångest, men han har svårt att förlika sig med att folk vet vem han är.

– Jag har alltid valt så konstigt i mitt liv. När jag höll på idrott till exempel, då skulle jag vara målvakt, det jobbigaste och det med mest ansvar. Men så har jag alltid varit den som aldrig har passat in i den rollen. Jag har alltid varit seg. Så kan jag tänka nu. Jag kan grunna på varför jag har valt att stå på en scen. Är jag dum i huvudet, eller?

Flytten till Stockholm har också varit en stor omställning. I våras blev hans Snart skiner Poseidon ny signaturmelodi till IFK Göteborg, och Joel har svårt att släppa hemstaden. Han har varit tvungen att stänga av lite för att skärpa sig, men det är egentligen inte i Stockholm han vill vara.

– I Göteborg kan du ha lite dålig kroppshållning när du går på gatan, du kan vara lite ringaren i Notre Dame när du är i Göteborg, men i Stockholm är det … ja, jag skiter ju fullständigt i det, men jag kan känna hos andra att det finns en känsla av att hela tiden lyckas. Men det kan du ju också för att det bara är småstadsfolk. Det finns ju inga stockholmare här, säger Joel och skrattar.

– Men det är väl på gott och ont, det här. Jag vet att det är rätt det jag gör nu, men jag önskar att det inte såg ut som en flykt.

Som alla andra artister som har poppat upp i Majorna med omnejd de senaste åren har Joel Alme mer eller mindre frivilligt sammankopplats med den så kallade göteborgspoppen. Att döma av medias bevakning får man lätt för sig att hela staden är en svartklädd, lätt autistisk förskoleklass med Håkan Hellström som huvuddirigent. Och visst finns det en speciell stämning i staden, säger Joel – ”alla får sjunga, och jag råkar vara en av dom” – men han kan också tycka att det känns lite orättvist att bli ihopklumpad med artister som han inte alls låter som; de forna bolagskamraterna i den obstinata electropopduon The Tough Alliance till exempel.

– Det känns som att bli tagen av polisen på stan för att man är lik den riktiga tjuven. Men sedan är man ju från Göteborg, spelar in där andra artister har spelat in och så vidare, men när jag växte upp, mina tankar på musik … jag har ju aldrig delat det med någon. Jag har aldrig spelat i ett band när jag var yngre, aldrig lyssnat på göteborgsmusik. Jag kan inte identifiera mig med Broder Daniel alls.

– Sedan finns det naturligtvis mycket annat göteborgskt jag identifierar mig med, idrott och så där. Det är ursprunget i mig, men det handlar inte om Göteborg utan om ADHD-störningar, förklarar Joel lakoniskt.

I mars ska han bli pappa för första gången. Eftersom han redan övat lite känns det som en blandning mellan första och andra gången man åker berg-och-dalbanan på Liseberg, men han känner sig redo.

– Jag tror faktiskt inte att man kan bli lycklig ensam, filosoferar Joel. Någonstans så försöker man bara hitta tillbaka till sitt pojkrum där man mådde som bäst och var tryggast i stället för att vara en vuxen människa. Den här självklarheten. Det är väl därför man skaffar familj. Det är ju fantastiskt och jävligt jobbigt samtidigt, allt som nu kommer på något sätt, berättar han.

– Musiken kan ju aldrig göra mig trygg, den kan aldrig göra mig till en bättre människa. Då bygger ju hela livet på prestation. Sådan har jag varit extremt mycket, som när jag idrottade när jag var yngre. Det var vulgärt mycket idrott. Egentligen tyckte jag inte ens om idrott, jag behövde bara springa av mig som en jävla Dobermann.

Nu har han slutat ligga på marken och sjunga uppåt, säger Joel Alme.

– Den här nya människan man är nu, den är ju helt obearbetad även om man har ett normalt liv. Så jag kanske har tagit mig upp en meter från marken, men längre vill jag nog inte komma.