Det finns en scen i filmen Control som jag inte kan släppa. Turnébussen släpper av Ian Curtis utanför hans och frun Deborahs hus. Bandet åker iväg, och kvar står Ian med sin resväska. Han suckar så djupt att klockorna stannar. Han befinner sig där och då i en passage mellan två verkligheter som river honom i tu. Det dröjer några sekunder innan Deborah kommer ut och ger honom en välkomstkram, och dessa sekunder är starka. Det är under dem som magen vrider sig och tårarna pockar på.
    Sekunderna i den ensamma passagen är för mig mer gripande än drogerna, den försummade bäbisen, självmordet. Kanske beror det på att jag känner igen mig så väl i honom när han står där med sin väska och försöker samla sig en stund innan det är dags att byta mask och kliva in i hemmarollen.
    Nu är våra liv ganska olika egentligen, men det gör ingenting, för jag vet hur det är att stå i den ensamma passagen, och det tror jag ni också vet, alla har vi väl skiftat världar, alla irrar vi väl runt i tillvaron utan att veta vad som är hemma.
    Alla har vi någon gång suckat över resväskorna så att klockorna stannat.
    På ena sidan passagen finns tempot, uppmärksamheten och turnémisären. På den andra finns tryggheten, matkvittona och eländes elände. På sätt och vis är dessa världar så långt ifrån varandra att man blir schizofren. Så vad gör man? Jo, den vanligaste reaktionen är att tro att dessa två världar är så väsensskilda att de inte går att kombinera, och man gör allt för att hålla dem i sär.
    Det är Ian Curtis-metoden. Många band brukar ha en ”inga partners på turnén”-regel, enkom för att hålla isär matkvittona från efterfesterna.
    Men som vi alla vet kan det gå snett. Och det behövs inga droger, epileptiska anfall eller bortglömda bäbisar för att förstå att Ian Curtis-metoden till slut blir ett helvete på jorden. Till slut måste man välja verklighet. Antingen en livslång turné, eller så ställer man sig i en never ending matkö. Det röda eller blå pillret, pick and choose.
    Men om man vill hålla schizofrenin i schack så kan man göra det motsatta. För på sätt och vis är världarna också ganska lika. Så det går att dra med vardagstristessen på turnén, släppa in familjen i bussen och visa dem turnémisären. Men se då till att också fylla köket därhemma med lite framtidsdrömmar och kanske någon psykedelisk dans klockan fem på morgonen.
    Den senare metoden kräver att man är så stark och vardaglig att jag tvekar på om ens Anders Svensson lyckas. Personligen kommer jag fortsätta att sucka i passagen. Men nu vet jag att jag inte längre är ensam.