Allra bäst är ju The Bear Quartet och Jari Haapalainen, geniet, ni vet. Han har alltid varit genialisk och mystisk. Mitt problem är att jag såg igenom honom. Det var under en intervju på Per Sinding-Larsens blogg som jag insåg att Jaris genialitet upprätthålls genom en utomordentlig humorlöshet. Han skämtar inte. Han pratar allvar, ungefär som Norén och Bergman. Det är ett genialiskt karriärdrag att vara skapt så. Men jag råkade se igenom det.

     Vi älskar dem för mycket, dessa ”genier” som säger att ”det enda viktiga i livet är att skapa musik” utan distans, utan det där ironiska leendet som får en att förstå att det ju naturligtvis finns viktigare saker i livet än gitarrer.

     Det känns tråkigt, alltihop, hela processen. Men också svårförklarligt dubbeltydigt. Låt mig förklara med hjälp av filmen Jönssonligan och Dynamit-Harry:

     En bit in i filmen, när Charles-Ingvar ”Sickan” Jönsson har kommit ut ur fängelset, gör han en stöt efter ett tips från Dynamit-Harry. Det är ett litet Franz Jaeger-skåp, men de behöver bara ett litet startkapital för att komma igång med sin verksamhet igen, och genomföra den större plan som Sickan planerat in i minsta detalj under sin tid i fängelset. Men när Sickan öppnar skåpet finner han det tomt. Frustrerad och arg konstaterar han att ”men, det här, det här är ju bara… skit!”. Då kommer butiksägaren, ”Äpplet” Appelgren, in i rummet med ett gevär, riktar det mot Sickan, belåten med att ta Sickan på bar gärning. In kommer även Vanheden och Rocky. Det visar sig att Sickan slagit till mot sina, numera forna, vänners butik. Dynamit-Harry hade lurat dit honom, i all välvillighet måhända, men ändå: lurat!

     Jag är Sickan i den där scenen. Fängelset är min uppväxt, Dynamit-Harry är mina drömmar och drifter, som av välvilja driver mig åt ett håll; åt hemligheten; åt kassaskåpet; åt Jari. Hur gör Jari för att vara så genialisk, undrar jag. Vad finns där bakom? Jag dyrkar och dyrkar i kassaskåpet medan mina drömmar (Harry) blir allt nervösare och stissigare. Till slut får jag upp skåpet och finner att där är det bara tomt: det finns ingen hemlighet. Drömmarna försvinner ut bland buskagen samtidigt som en gevärspipa riktas mot min tinning. Pipan är mitt överjag, mitt samvete, som skadeglatt ertappat mig när jag gått för långt i mitt rotande. Då stormar indie-Sverige (Vanheden och Rocky) in genom dörren och blir besvikna över den jag blivit. Varför slår jag till här? Det finns ju större kassaskåp att slå till emot! Syna inte Jari, syna den smutsiga musikindustrin, de kommersiella krafterna, Lars von Trier! The Bear Quartet är Sveriges viktigaste band!

     Precis som Sickan menade jag inte att slå till mot detta Frans-Jaeger. Det var Dynamit-Harry som lurade hit mig. Det skulle bara vara en stöt på vägen. Kan ni nånsin förlåta mig, indie-Sverige, såsom Vanheden och Rocky senare förlåter Sickan? Jag har en stor plan för oss, planerad in i minsta detalj. Snälla?