Om du vore min karriärcoach, då skulle jag fråga dig om du vet vem John Carpenter är. Eftersom du är karriärcoach vet du ju allt som är värt att veta och svarar:

         – Naturligtvis vet jag det. Det är han som gjort Flykten till New York, och som vanligt står han för både regi och musik. Det är ett fett soundtrack, bra syntmattor. Och så är ju huvudtemat något av det bästa för sin genre. Om filmen kan sägas att det är en b-film med Kurt Russell som har kultstatus hos män under 40.

         Detta säger du bara för att snärja mig. Och som du lyckas! Jag vet inte hur du gör för att lyckas så ofta, käre karriärcoach, men man kan ju tänka sig att det har att göra med att du helt enkelt är en otroligt sympatisk människa med fingret på pulsen och ödmjukhet inför livets svårigheter. Jag vet inte, men man kan ju tänka sig. Att du till och med lyckades klämma in det där med ”män under 40” talar dessutom för att du har en viss kulturell kompetens, att du skulle passa bra som genusvetare om du bara fick utveckla ditt kritiska seende på tillvaron.

Det sista om ”genusvetare” skrev jag bara för att snärja dig. Och som jag lyckades! Det var tur, för jag behöver din hjälp. Jag vill veta vad jag ska bli när jag blir stor. Jag ler lite grann när jag frågar dig – det är ju en klyscha och jag är nog lite ironisk också. Även om jag prompt behöver få veta.

         – Låt höra nu Anders, säger du, vad är din dröm?

         – Jag vill göra som John Carpenter. Jag vill göra b-actionfilmer som utspelar sig i framtiden. Eller inte framtiden som den är nu, jag vill jobba med framtiden som den såg ut på 80-talet. 80-talsframtiden är min bästa framtid, den är så otroligt mycket bättre än 60-talsframtiden, inte sant? Och jag vill göra soundtracket själv, och det ska vara taffliga fast ändå feta syntmattor. Folk ska tänka att jag egentligen bara ville göra en syntplatta, men utav bara farten också råkade göra en b-film med kultpotential.

         Då sätter du upp din hand, stoppar mig. Nu lutar du dig fram mot mig. Jag förstår att du ska säga något allvarligt, men varför drar du ut på det? Säg det bara!         Jag tål att höra en och annan sanning.

         – Den tiden är över, säger du.

          Vilken tid, undrar jag förskräckt, 80-talet?

         – Den tid då grabbar fick både regissera och skriva soundtrack till b-filmer som sedan älskas av andra grabbar under 40. Den framtid vi har att göra med nu handlar om att låta andra komma till tals, om att bli bra på en sak istället för försöka göra alla saker samtidigt. Och framförallt: sådana som du, Anders, måste lära dig att släppa fram andra. Du tar för mycket plats. Ibland verkar det som att det enda som driver dig är möjligheten att synas. Gör ditt soundtrack men låt världen slippa höra det. Klipp dig och skaffa dig ett jobb, liksom. Vem tror du att du är?

         – Jag är artist. Konstnär, Groove-krönikör!, svarar jag, rusar ut och drämmer i dörren efter mig.