Fredrik Reinfeldt är en lös rackare. Var börjar han och var tar han slut? Jag vaknade en morgon av en ilning längs ryggen. Fredrik var i mitt sovrum, han hade trängt sig in där och spökade. Jag försökte få ut honom, men han är ju så lös. Man vet inte var han slutar. Formlös på alla sätt.
    Det lösa är tidsenligt. Löst är det nya hårda. Säga att man älskar, fast man hatar. Viska fast man skriker.
    Jag såg en konsert med El Perro del Mar. Det var fantastiskt. De spelade så löst, så löst. Spelade med fingrarna, men svängde ändå ohyggligt. Konserten träffade oss, som en dunk i ryggen. Det löser sig ska du nog se, sa hon.
    Såna som jag använder konsten för att begripa samtiden. Detta är El Perro del Mars år. Hon är en sinnebild för 2009, säger jag. Ängsligt, trippandes på tå, löst. Ska de lägga ner fabrikerna nu? Och hur blir det med tryggheten? Tillvaron hänger löst. Vi vänder bort från hoten för en stund, och lägger kinden mot kärleken. Något måste stanna kvar, snälla låt det vara kärleken, den får inte lägga ner den med.
    Vi trippar på tå. Annat var det 2007. Då var det Justice. Då ångades det på. Ljusshower och högtalare. 2009 handlar om träinstrument och lågtalare. Säger jag. Jag pekar och säger ”Lågtalare! Trä!” och jag har rätt.
    Det dröjer några år innan det skriks. Om några år kommer Kurt Cobainarna och är trasiga och långhåriga och överspolade av svallvågorna och spottar ur sig hatet och vi drar upp den knutna näven ur fickan och svär så det hörs. Men det är senare.
    Eller kanske kommer aldrig skriken den här gången. Kanske skriker vi inte oss ur det här. Skrik är så lätta att avfärda, långhåriga likaså. Kanske är protesten denna gång lös, som du Fredrik. Det är ingen långhårig skepnad, utan du får istället smaka på din egen medicin. Protesten handlar om kärlek och den är helt igenom vacker, och du kommer gilla den, för jag vet att du tror på kärleken, jag har sett dig le, det var ett löst leende och du sa att det löser sig. Men en morgon vaknar du med en ilning och inser att du bjudit hem ett spöke, du trodde vi sjöng om kärlek och fattade inte att det var vår protest. Och du sätter dig upp i sängen och försöker le, men då spricker tänderna, och du reser dig upp för att krama spöket, men då smälter du ner, och rinner in mellan golvplankorna, och du blir fogmassa. Du stelnar, du är inte längre lös. Du slutar där nästa golvplanka tar vid och då ska vi säga att det löser sig.
    Det löser sig.