Jag sitter under vindskyddet och grillar korv, sojakorven. Bredvid sitter Claes Ericsson, Galenskaparen. Han är solbränd och har varit här längre än jag. Det är ingen risk att missa när han skämtar. Då skjuter han ut hakan och överdriver sin västgötska. Vi talar om hur det var förr, och försöker dra oss till minnes hur allt gick galet. Eller gâlet, som han säger.

                ”Folk tog mina ord på allvar” säger jag. ”Det var pennans makt.” Claes nickar medlidsamt. ”Jag skrev en ilsken krönika om TV4. Den drog igång en häxjakt mot TV4:s chef Jan Scherman, mediemogulen.”

                Claes för ut hakan: ”Mogul, mongol, mangold!”.

                Jag berättar om hur jag hämnade här. TV4 hade avbrutit Michael Jacksons Dangerous-konsert redan efter den första låten. Efter en makalös öppning med Jam blev det reklam och nyheter och sporten och ekonominyheterna och mer reklam och sedan väntade man på en andra låt. Men först var det vädret. Sedan mer reklam. I krönikan bad jag folk meja ner TV4-ledningen med maskingevär. Då tände det till, folk vaknade ur husvagnsdvalan – det var pennans makt! Men upploppet slogs snabbt ner av TV4. Jan Scherman var som Agent Smith i The Matrix – överallt, odödlig, ond. Då flydde jag till skogs. Ny sovplats varje natt. Ständiga mardrömmar. Hosta.

                Det regnar. Jag undrar varför Claes också lämnat civilisationen, vad han gör här i skogen.

                ”Det var TV4-hatet” svarar han, skjuter ut hakan, men kommer inte på något skämt och drar långsamt in den igen. Han säger att TV4 är inget man skojar om. Att han flydde för att ingen hakade på hans revolt.

                ”Hatar du folk för det?”

                ”Inte då”, säger han, skjuter ut hakan och nästan tjuter: ”Jag hatar inte folk, jag bara gillar mig själv lite mer! Jag är förmer som de Geer. Jag medger, men det är bara ett manér!”.

                Han lägger sina knutna händer i knät och ler mot mig med sluttande ögonbryn.

                ”Men nu är vi här, utdrivna i skogen av TV4” säger jag och klämmer ut senap på korven. ”Jag för att ha startat häxjakt och du för att ha misslyckats.”

                ”Tänk vad lika varandra vi är!” säger han och skjuter ut hakan: ”Vi är som yin och yang – pling plong, klang! Vi är folkets falang! Vi skrämdes av ett bombardemang och halvsprang, letade ett resonemang och eller var det Pyongyang? Bara för att vi hade talang… och en cykelslang!”. Han kryper ihop som ett nystan, blir mindre och mindre ju fler rim han kommer på. Rösten blir mindre också, till slut är där bara ett litet pip någonstans under en sovsäck: ”Du ville ha ett bättre sammanhang och jag, jag behövde bara en liten, liten komplimang…”.

                Lite senare, när jag ätit upp korven, undrar jag om Scherman verkligen är en så väldig mediemogul som det påstås.

                ”Kanske inte. Men Scherman är en symbol för dålig smak!” säger Claes och skjuter ut hakan: ”Jan är en kloak och jag har orsak att köra upp hans schabrak – därbak!”.