Det tar ett par dagar att smälta Bossens Sverigebesök. Hur var det den här gången? Var han bra, vilka låtar satt där de skulle, hur såg Little Stevens skjorta ut? Kvällstidningarna verkar tävla om vem som rapporterar mest och vem som är bäst på att hylla. Fyror eller femmor, betyg på varenda låt. Thunder road och The river får sällan dåliga recensioner, Dancing in the dark är en klassiker. För att inte tala om Badlands, den gillar publiken. Alla sjunger med och till och med de på läktarplats hoppar upp och ner.
    Själv tänker jag inte bedöma E Street Band på det viset, mest för att jag inte kan. Såg två av bandets tre gig på Stockholms stadion och känner mig rätt så nöjd. Men något rättvist betyg kan jag inte ge. Anledningarna är många, dels för att jag har en näst intill religiös relation till Bruce Springsteen och hans musik. Och dels så låter E Street Band förbannat bra live i jämförelse med andra band. Men skulle man ta och fundera över hur bra spelningarna var i Bruce Springsteen-mått mätt, då bästa läsare handlar det inte om några femmor. Varför?
    Okej, jag ska försöka att fatta mig kort. Saken är den att jag är skadad, förstörd av tiden. Internet, bootlegs och alla dessa Youtube-klipp. Möjligheten att se spelningar som varit, lyssna på fantastiska mellansnack och enastående saxsolon.
    Det går inte en dag utan att jag står hemma framför skärmen och smådansar till någon livevideo från 1978. Spelningen på Capitol Theatre samma år är en av mina absoluta favoriter. Och E Street Band på Stockholm stadion 30 år senare är långt ifrån samma sak. Hade jag inte haft de där klippen i bakhuvudet hade jag kanske upplevt konserterna på ett annat sätt.
    Det är inte heller speciellt konstigt att det inte är samma sak nu som då, tiden påverkar det mesta. På gott och ont. Spexet finns fortfarande där, några inslag av predikanten Bruce får vi också till min stora glädje. Men Big Man är tröttare än någonsin, Danny finns uppenbarligen inte längre och även fast Jay Winberg gör ett alright jobb bakom trummorna så lyser Max med sin frånvaro.
    Tiden har hunnit ifatt och jag tror inte vi får se Bruce Springsteen tillsammans med sitt E Street Band i Sverige igen. Det känns ledsamt att skriva det, men klockan har den effekten. Saker förändras, kroppen åldras. E Street Band må låta som något Gud kastat ner till jorden för att frälsa en och annan restless soul. Men liksom Jesus är bandet inte odödliga.
    Men även fast jag inte kommer få äran att uppleva E Street Band IRL igen så kommer jag garanterat att träffa dem på internet. Morgon som kväll. Efter skolan eller jobbet. På bussen med internetuppkoppling eller på förfesten hemma hos mig. Där kommer mellansnacken hålla på i evighet, saxofonen aldrig sluta glänsa. Danny spelar dragspelet i Sandy och munspelet kommer att ljuda för alltid.