Jag vaknar på morgonen. Ser mig i spegeln. Det ser trevligt ut. Jag har snälla ögon. Jag påminner lite om Jesus, faktiskt, med mitt blonda hår och mysiga skägg. Mina armar är inte grova, benen inte särskilt snabba. Ingen är rädd för mig.
    Ingen vet att jag är döden.
    Kulturdöden.
    Dit jag kommer, där börjar en långsam kulturdöd att sprida sig. Jag kan inte rå för det. Jag är bara född ond, jag är ledsen, men det är något i mitt hjärta som gör att det som det älskar så småningom stelnar och blir en relik, en sten. Det är inte mitt fel. Det är min lott. Förlåt.
    Jag älskade Refused när de släppte sin The shape of punk to come, och därigenom lade jag min dödsdom över dem. Skivan blev deras sista trots att de var så älskade. Problemet var bara att även jag älskade dem. Förlåt! Jag har alltid haft dåligt samvete för det, och därför har jag aldrig älskat The (International) Noise Consperacy. Dennis Lyxzén trivs ju så bra på scen.
    Det är ibland skönt att vara döden. Postrocken var till exempel en fröjd att döda. Mogwai och resten av skäggtomtarna hade då redan varit stenar en lång tid. Det var bara skönt att bli kvitt den där evinnerliga såsigheten. Den smarta gitarrindien med dansanta inslag, som jag sysslat med sedan 2005 är däremot en seg jävel, men i höst får det vara nog, då spikar vi igen kistan för gott. Det blir en stillsam begravning för de närmast sörjande. Ljus klädsel.
    I år ska jag på Hultsfredsfestivalen, men det finns inget tragiskt med det. När de möter mina snälla ögon där i incheckningen ska jag hälsa dem att vi alla den vägen skall vandra.
    Jag ska nog tatuera mig också. Motivet ska jag ta från naturen och det ska vara starka färger och du kommer först att imponeras av att den är så vacker innan du inser vad detta betyder för dina egna tatueringar och då kan jag inget annat än att beklaga.
    Ibland gör jag misstag. I vintras intresserade jag mig för dubstep, den verkade bubbla, och jag lockades till den som Näcken utav ensamma barn. Men när jag stod där i halvtempot och kände subbasen fylla mina lungor kunde jag inte annat än sörja. Förlåt, sade jag, det var inte meningen att göra dig till sten, du var bara så härligt bubblig. Dubstepen var bara ett misstag, tiden var egentligen inte inne. Begravningen går i svart.
    Men med min lott följer ett visst ansvar. Jag måste vara rättvis och hålla mig borta från saker som inte ska dö än. Exempelvis så har jag egentligen alltid velat syssla med elektronisk musik. Istället har jag spelat metal i åratal. Nu förstår ni varför. Det är för att jag vill vakna på morgonen och kunna se mig själv i spegeln.