Jag ser alla tecknen. Den här känslan av maktlöshet som allt fler uttrycker, den är ingen slump. De beklagar sig över sin samtidsångest, deras gångstil är neurotisk och blicken fjär, de har svårt att lita på någon längre. De säger att det är den här Cher-effekten som driver dem till vansinne. Att de fått nog. Jag är ledsen, men det är alldeles för sent. Utvecklingen har löpt för långt, hoppet är ute. Och jag är helt övertygad när det kommer till orsaken: ”Autotunern gör ihop med bekännelsesamhället: dokusåporna, bloggsamhället och twitter et cetera, och allt är de multinationella storföretagens fel”.

     Det kunde knappast vara tydligare.

     Under 90-talet levde vi i ett annat samhälle. I ungdomsprogrammet Bullen var det inte tjejen i filmen som hade skrivit brevet, utan tjejen i filmen var bara en skådis och brevskrivaren förblev anonym. Men vi ville ha mer. Vi ville alltid komma närmare den nakna människan, brevskrivaren, och 1997 drogs Expedition: Robinson igång. Programmet visade oss den nakna människan, hon som skrivit brevet. Vi tappade orienteringen om vad som var äkta eller ej, och som vanligt passade storföretagen på. Samma år, 1997, uppfann den multinationella mjukvarutillverkaren Antares sångeffekten autotunern. Inget är en slump! Allt är kalla fakta. Vi var så höga på all autenticitet vi matades med av de multinationella TV-bolagen att vi inte märkte hur sångljudet långsamt förvreds mot det maskinella. Vi märkte inte hur storföretagen rörde sönder våra hjärnor med mjukvarueffekter, för det gick så långsamt, så långsamt.

     2004. Allt fler musikproducenter börjar använda sig av sångeffekten, men bara i så små doser att vi inte märkte av den. Smånallade lite på det artificiella, medan dokusåporna ökade i antal och blev allt grövre. Sex, smuts, bröst och speglar. Knark, kättja, bubbelbad och pengar. Kokain. Mikael Persbrant. Big Brother-Rebekah. Tecken.

     När så bloggarna kom förlorade vi striden, det var då våra hjärnor förstördes för gott. Krig, klimathot och plastikoperationer. Tonåringar. Bitrate i hjärnan.  Maskinerna tog över våra hjärnor, storföretagen köpte våra hjärnor för småslantar. Resultat: autotuner överallt. Vi trodde att vi kommunicerade, att vi älskade, att vi kände vår nästa, och kanske främst: att vi lyssnade på musik. Men det var hjärnorna som gjorde det. Inte vi.

     Efter bloggarna kom twitter. Autotuner fortfarande överallt. Nej, inte överallt – med twitter fanns inget annat än autotuner, vi blev autotuner. Sprutor, narcissism, kukar och fett. Var är människan? Vem är hon? Vi tappade inte bort oss. Vi försvann. Raderade. Det kunde knappast vara tydligare. Storföretagen gav oss bekännelsesamhället för att kunna ta ifrån oss vår mänsklighet, mosade våra hjärnor. De dödade oss långsamt, men felet var vårt eget.