Vid årsskiften ska det alltid summeras musikår. Jag gillar det inte. Jag vill bort från summeringarna eftersom de påminner mig om döden. En summering kräver att något är över, dött, förbi. Jag ogillar döden. Den är hemsk. Hemskare än livet. Men på något sätt kan döden ge oss perspektiv på livet före döden, ett perspektiv som är livsviktigt.
    Fjolåret var ett bedrövligt och underbart musikår. Underbart för att e.s.t släppte den oerhörda skivan Leucocyte. Bedrövligt för att det blev deras sista. Det är så tragiskt att jag saknar ord. Jag saknar sällan ord.
    Leucocyte får mig att tystna. Skivans livstema kunde knappast varit mer slående. När jag lyssnar på den tänker jag bara på livet och den hjälper mig att hantera det förgängliga. Den får mig att tänka på vår vardag, på hur vi stretar på jämte en ständigt växande klädhög; och hur det är när man har tvättat och sorterat strumporna – att de aldrig går ut jämnt i par – och då fnissar man åt Seinfelds skämt om hur strumpor alltid försvinner i tvätten, och så känner man sig vardagsduktig och fylld av referenshumor.
    När jag lyssnar på Leucocyte kan jag inte stänga av. Den är inte menad att stängas av, det går bara inte. Livet ska inte stängas av innan sista tonerna ljudit klart, liksom. Slutet av Premonition påminner om Mayhems senaste album Ordo ad chao, lika hårt och med samma märkliga ekon. Albumets ondska drar ner mig i livsångest; avslutande låten Leucocyte är en resa från helvetet till snöfallen, efter pianots undervattenseko gör basen sträva sirenljud, och jag får ont i magen och försöker tränga bort dödstankarna…
    Och det är viktigt att byta tandborste med jämna mellanrum.
    Och hos frisören masserar de in schampot i hårbotten och först är det svårt att slappna av för porslinet är kallt i nacken, men sedan blundar man och mmm-ar lite grann åt frisören och säger åh så skönt med lite massage, det behövde jag verkligen och får till svar att det ingår i priset.
    Och man orkar inte hata så mycket som man skulle vilja, men det finns lite hat kvar så det räcker nätt och jämnt åt Connex, som nu bytt namn till Veolia för att slippa undan, de djävlarna. Och man zappar förbi något från England och tackar gudarna för att engelsk vardag verkar värre.
    Och inom en växer drömmar som dödas av världen utanför, och förr eller senare dör också ens närmaste. Och när man lägger sig om kvällarna undrar man hur folk har det egentligen, men när man vaknar så tänker man bara på sig själv igen.
    Jag gillar inte att summera. Att summera är att acceptera att något är över.
    Ad mortem. Ad infinitum.