Jag förstår inte varför hon skulle släppa in museiintendenten. Jamenar, hur dum får man vara. Man vet ju hur de blir kring stora utbud. Först galna, sedan uppslukade.
    Det var en vardag som vilken annan. Vi avnjöt en halvdyr lunch, jag och min vän. Det var bordsservering, inte buffé, och jag sa till henne att jag behövde nåt nytt. Hon log och bad mig komma med hem till sig.
    Jag följde med till hennes kollektiv och hon tog mig till ett rum med mycket stort utbud. Där var allsköns musik och film och dokumentärer och böcker och tankar och gud vet vad. Jag sa att det här är för mycket, så här stort utbud kan ingen hantera, inte ens de som bor i kollektiv. Hon bara log.
    Jag började beta av. Det är farligt att beta av, sa hon, undvik det, kasta dig in istället. Hon skuttade ut i tamburen och ropade: Låt det leva fritt, utbud är ingen buffé! Njut!
    Det knackade på dörren. Hon öppnade och där stod en museiintendent. Han sa att han var intresserad av boendeformen, varför de bodde kollektivt, och av någon anledning bjöd hon in honom. Det var dumt. Man vet ju hur de blir, hur de inte kan låta bli att uppskatta stora kvantiteter. Museiintendenterna säger att det ingår i deras jobb att kontrollera utbud, men så säger de bara för att dölja sin galenskap.
    Han smög omkring bland utbudet för att, som han sa, skaffa sig ett hum. Jag blev orolig. Jag bad honom sätta sig ner istället, förklarade att man måste närma sig utbudet med sans, men han lyssnade inte på mig.
    Så mycket utbud! skrek han och det fradgades i mungiporna på honom, kan man verkligen låta det vara så här… fritt?!
     Efter en stund, då han hade uppskattat hela utbudet, satte han sig på en stol och kliade sig nervsvagt på låren. Det rann tårar ur ögonen.
     Då började utbudet systematiskt äta upp honom. Först sög bokmalarna sig fast i buken, den gick sönder och fettet välde ut på mattan och luktade skaldjursbuffé. Mapparna med dansmusik dunkade in hans panna, storfilmerna knäckte ryggraden så han skulle bli mer lättsmält, och sedan var det fritt fram för de progressiva idéerna att ta sig för av skrovmålet - och som det mumsades! Utbudet slafsade på museiintendenten, som vore han en billig lunchbuffé. Knappt hann det tugga ur, innan det slukade ännu ett organ, ännu en lem.
     Vi kunde inte stoppa det. Mycket snart var han helt uppäten. Borta. Vi som hade det så bra, och nu måste vi leva med skuldkänslor resten av livet. Jag förstår inte varför hon skulle släppa in honom. Hur dum får man vara? Man vet ju hur museiintendenter blir kring stora utbud. Först galna, sedan uppslukade.