Varför väljer man en karriär där man frivilligt utsätter sig för livsfarliga situationer? Varför söker man sig till osunda levnadsvanor? Och varför är det ingen som gör något åt situationen? Jo, branschen är sex, droger och rock’n’roll.

    Den senaste tiden har jag tagit mig tid att läsa en hel del böcker, vilket varit en härlig avkoppling. Men självklart har ämnet ändå varit musik. Eller i alla fall musiker.
    Den ena biografin efter den andra har avhandlats, allt ifrån Mötley Crües klassiska The dirt via Anthony Kiedis Scar tissue till Eric Claptons Självbiografin och Lemmys White line fever. Och Deborah Curtis Beröring långt ifrån om Joy Division och Ian Curtis. Närmast på tur står Skärseld, berättelsen om Jerry Lee Lewis, och Chuck Klostemans Killing yourself to live. Den spontana reflektionen är att något måste göras åt musikernas bedrövliga situation.
    Logiken är som följer: musiker (och skådisar och andra kreatörer för den delen) måste organisera sig och lära av sina äldre kollegors misstag. Det går inte att suga upp alla sina stålar genom näsan och vakna upp tio år senare och undra om partyt är över. En fackförening eller globalt samfund måste stiga in och ta hand om sina medlemmars intressen. Vi väldresserade svenskar kan ta täten och skapa en otroligt efterlängtad intresseorganisation styrd av positiva förebilder och tydliga riktlinjer.
    För inte kan man föreställa sig någon annan bransch i samhället där det inte bara är okej att parta på arbetstid, utan faktiskt förväntat och i princip ett krav. Få andra arbetstagargrupper i samhället har som vardag att vara berusad dagligen månader i sträck. Få förväntas avsluta arbetsdagen med att kasta ut tv-apparater genom hotellfönstret och halsa whiskey som det vore saft. Det skulle arbetsgivarna och kunderna ställa sig frågande till. I musikbranschen hajar man dock till när någon som Adam Tensta säger att han inte dricker alkohol. Va, vad fan är killens problem, liksom.
    Och sexet då? Ja, inte är det rätt att alla artister ska behöva utsätta sig för en drös riktigt allvarliga könssjukdomar som en del av sitt värv? Alla groupies som måste avklaras innan turnén är slut leder ju också till en ohållbar situation. Jag menar, vem fan har med sig kådisar jämt och ständigt? Och hur funkar det med familjen därhemma? Ingen verkar ta upp dessa frågor på agendan.
    För att inte tala om de tunga drogerna som är den sista spiken i artistens kista. När familjen är ute ur bilden och alkoholen inte längre funkar kommer sprutorna fram. Och dagarna spenderas åt att förnedra sig för att överhuvudtaget få tag på nästa fix. Ruset blir en apa som hänger tungt på ryggen, en rygg som kröks av jakten, jakten på drogerna som en gång gjorde livet så glammigt och sexigt. När man var på toppen. Toppen av poppen.
    Så låt oss se vem som vill ta denna sorgligen åsidosatta grupp människor i kragen och leverera en hälsosam och genomtänkt plan för upprättelsen av en hel yrkeskår. För inte drömmer väl ungdomar fortfarande om ett liv fyllt med sex, droger och rock’n’roll?