På bussen sänker sig mörkret över oss. Omgiven av julreklam sitter man där och är trött och mumlar något om årstiden, och kanske säger man något uppgivet om att vara människa, men så kommer man på sig själv med att man inte borde klaga, och säger något om hur lyckliga vi ska skatta oss som har tak över huvudet, men det känns ändå inte bra i magen.
    Ni vet hur magkänslor funkar. Först försöker man ignorera dem, men tids nog slår de tillbaka med enorm kraft, och då kan man inget göra annat än att lyda dem, även om det skulle innebära krig.
    Så till slut kan man inte hålla sig längre. Julreklamen är för provocerande. Överallt möts man av dessa julskivor, med skinande vita tänder och glansiga blickar som sprider Budskap. När allt är som värst ska hyllorna fyllas av Jöbacks och Diamonds och i bussen hänger affischer som påminner en om att det finns folk som vill sprida lite glädje i vintermörkret.
    Man känner efter i jackfickan – och jepp – fickkniven är där. Man släpper fram all sin julvrede, drar kniven och hugger ut ögonen på den där julartisten, och man hugger och hugger och svetten tränger fram ur tinningarna, kanske försöker en vän av ordning hindra en, men då väser man mellan tänderna och spänner blicken i honom. Sedan borrar man in fickkniven i hjärtat på julartisten och vrider om, långsamt. Kniven får sitta kvar, för en plågsam och utdragen död.
    Men nästa år är glädjespridarna tillbaka, med ännu glansigare blickar och glittrigare hårsvall, och det börjar kännas tröttsamt att hugga ögon ur affischer genom hela advent. Det känns meningslöst, även det.
    För hur mycket hat man än känner, så är ju dessa glädjespridare också skapade ur hat. Tänk hur julartisterna har det hela året. I elva månader måste de se slyngelpopare fylla nöjessidorna med sina egoistiska ambitioner, berättandes om hårda fester och ångestsyndrom. Glädjespridarna måste leva i ett elva månader långt förfall, men de saknar knivar. Allt de har är pengar och kärleksbudskap.
    Så när julen väl nalkas, enas de. Då ger de igen. De har bara en månad på sig, så det gäller att mobilisera alla trupper. Tänderna ska vara aldrig så vita och budskapen aldrig så kärleksfulla. Men de vinner aldrig, när januari kommer är alla ångestartisterna tillbaka, fortfarande med otvättat hår.
    Det är julartisterna som är orsaken till ångestartisterna och vice versa. Det enda som skulle kunna sätta stop för kriget är om vårt folk tvättar håret och börjar sprida Budskap året om, då skulle julisarna bli förvirrade och slänga in handduken. Men vi vet ju att det är en omöjlighet, lika omöjligt som det är för Jöback att lämna håret otvättat, så kriget kommer att fortsätta i all evinnerlighet.
    God jul. Glöm inte kniven.